Spanish Baroque Era Painter, 1599-1660 Spanish painter. He was one of the most important European artists of the 17th century, spending his career from 1623 in the service of Philip IV of Spain. His early canvases comprised bodegones and religious paintings, but as a court artist he was largely occupied in executing portraits, while also producing some historical, mythological and further religious works. His painting was deeply affected by the work of Rubens and by Venetian artists, especially Titian, as well as by the experience of two trips (1629-31 and 1649-51) to Italy. Under these joint influences he developed a uniquely personal style characterized by very loose, expressive brushwork.  Related Paintings of VELAZQUEZ, Diego Rodriguez de Silva y :. | Head-Portrait of Young boy | Sculpture | The Woman holding the fan | Detail of Venus | Breakfast ar |
Related Artists:
Louis Lcart
French (1880-1950) Louis Icart was born in Toulouse, France. He began drawing at an early age. He was particularly interested in fashion, and became famous for his sketches almost immediately. He worked for major design studios at a time when fashion was undergoing a radical change-from the fussiness of the late nineteenth century to the simple, clingy lines of the early twentieth century. He was first son of Jean and Elisabeth Icart and was officially named Louis Justin Laurent Icart. The use of his initials L.I. would be sufficient in this household. Therefore, from the moment of his birth he was dubbed 'Helli'. The Icart family lived modestly in a small brick home on rue Traversi??re-de-la-balance, in the culturally rich Southern French city of Toulouse, which was the home of many prominent writers and artists, the most famous being Henri de Toulouse-Lautrec. Icart fought in World War I. He relied on his art to stem his anguish, sketching on every available surface. It was not until his move to Paris in 1907 that Icart would concentrate on painting, drawing and the production of countless beautiful etchings, which have served (more than the other mediums) to indelibly preserve his name in twentieth century art history. When he returned from the front he made prints from those drawings. The prints, most of which were aquatints and drypoints, showed great skill. Because they were much in demand, Icart frequently made two editions (one European, the other American) to satisfy his public. These prints are considered rare today, and when they are in mint condition they fetch high prices at auction. Art Deco, a term coined at the 1925 Paris Exposition des Arts Decoratifs, had taken its grip on the Paris of the 1920s. By the late 1920s Icart, working for both publications and major fashion and design studios, had become very successful, both artistically and financially. His etchings reached their height of brilliance in this era of Art Deco, and Icart had become the symbol of the epoch. Yet, although Icart has created for us a picture of Paris and New York life in the 1920s and 1930s, he worked in his own style, derived principally from the study of eighteenth-century French masters such as Jean Antoine Watteau, François Boucher and Jean Honor?? Fragonard. In Icart's drawings, one sees the Impressionists Degas and Monet and, in his rare watercolors, the Symbolists Odilon Redon and Gustave Moreau. In fact, Icart lived outside the fashionable artistic movements of the time and was not completely sympathetic to contemporary art. Nonetheless, his Parisian scenes are a documentation of the life he saw around him and they are nearly as popular today as when they were first produced. In 1914 Icart had met a magical, effervescent eighteen-year-old blonde named Fanny Volmers, at the time an employee of the fashion house Paquin. She would eventually become his wife and a source of artistic inspiration for the rest of his life.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Elisabeth Louise Viegg-Le Brun
Paris 1755-1842